Som jag skrev i förra inlägget så hade jag besökt sjukhuset ett flertal gånger den sista tiden. Det började med operationen, med några dagars inläggning. Jag mådde hur bra som helst både under måndagen och tisdagen, så jag bestämde mig för att dra ner på värktabletterna. Man kan ju inte äta hur mycket sådant som helst, man blir ju alldeles knas i skallen.

Sedan på onsdagen så fick så hemskt ont i magen på höger sida, det gjorde jätteont när jag andades. men tänkte inte så mycket på det, utan började tog några tabletter. Sewdan på torsdagen så ringde jag till 1177, (sjukvårdsupplysningen). Jag berättade om mina symptom och de tyckte att jag skulle åka in till akuten. Det var inte lönt att åka till vårdcentralen då de inte har någon kirurg som kunde titta på mig. Så jag och Jimmy åkte till akuten, var där vid 10-tiden. Det tog inte så lång tid att komma in till sköterskan, men desto längre tid för att sedan bli inkallad.

Men, men jag blev inkallad och det blev dags för provtagning och febermätning. Feber det hade jag ingen, tyckte de. men det ville inte jag hålla med om. jag brukar aldrig ligag över 37 C, och det gjorde jag nu, jag hade 37,7, men enligt sköterskorna så var det ingen feber. Då var man tvungen att ha över 38. Men, men, de tog prover och skickade iväg dessa på analys. Efter en stund så åkte Jimmy hem, dels skulle han ut med Rex, dels så hade han några ärende han skulle fixa.

Efter nästan en timme så kommer läkaren in, (samma läkare som jag träffade uppe på avdelningen under en av ronderna.) Hon berättade då att mina prover såg bra, och att mitt hB hade stigit. Men hon var ändå inte nöjd med att jag hade så ont. Så hon sade att jag skulle gå hem och ta mina tabletter som läkaren hade ordinerat, och att jag sedan skulle komma tillbaka under morgondagen (fredagen) för ny provtagning.

Så jag kom in vid 10-tiden och gick hem vid tre-tiden, och inte ett dugg klokare blev jag.

Jag sov nästan ingenting under natten till fredagen, jag hade sådana enorma smärtor så att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag gick upp och gjorde mig iordning för ytterligare ett besök på akuten. Kom dit och begav mig direkt till receptionen. Jag blev inkallad med nästan en gång. Det blev ny provtagning, och ny analys av dessa prover.

Efter ungefär en timme så kom läkaren, hon (samma som under torsdagen) sade att mina prover var bra. men att hon ville att jag skulle röntgas. Hon trodde att det kanske kunde vara någon sten som satt i gallgångarna eller något sådant. Ja, ja täntke jag. det är väl lika bra att de kollar upp varför jag har ont. Men inte trodde jag attd et skulle dröja ända till 17:30 innan jag fick komma upp till röntgen.

Ungefär vid 12-tiden så blev jag utkörd ifrån rummet, det fanns andra som behövde det bättre. SÅ då blev jag utkörd från rummet och fick ligga på torget. Detta gjorde inte mig någonting egentligen då det händer mycket mer ute på torget, man har bättre utsikt. (det passar mig som är nyfiken). Men tiden gick och ingenting hände. Jag är verkligen glad över att Jimmy sa åt mig att ta med något att läsa. Jag hade utrustat mig med en korsordstidning.

Det dröjde ända till halv fyra innan jag fick något besked över vad som skulle hända. Då fick jag reda på att jag skulle röntgas med kontrast, med skiktröntgen. Så det vara bara att börja dricka, ungefär 2 liter "vatten" skulle jag få i mig under loppet av 2 timmar. Den första litern gick väldigt smidigt, men sedan började det ta stopp. nu började det smaka illa. Men, men jag fick i mig det och jag blev uppkörd på röntgen. Men sedan började väntan på röntgensvaret.

När klockan var vid 18:30 så ringde jag Jimmy, då ville jag ha sällskap. Det var tråkigt att sitta där alldeles ensam. Han kom och det blev med en gång bättre. Men jag hade så j***a ont så jag fick en spruta Ketogan, (morfinliknande medel). Jag har fått detta innan och inte reagerat alls. Men denna gången reagerade jag, jag mådde väldigt illa och det slutade med att jag spydde som en kalv. Hur lätt är det när man endast har ätit en tallrik fil under hela dagen.

Det tog inte slut där, efter att jag hade spytt så fick jag väldigt ont igen, nu på samma ställe där jag hade ont när jag fick mitt första gallstensanfall. Det gjorde väldigt ont, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag låg och vände och vred mig i sängen samtidigt som kramade Jimmys hand. Jag grät av smärta. Då ville de ge mig en spruta till, men det ville inte jag ha. Så då fick jag en äcklig gegga som jag skulle dricka, det smakade jätteäckligt. Det var något som skulle bedöva mitt inre, men även läpparna och munnen. Jag fick i mig halva geggan, men sedan kom det upp lika fort igen. Men jag tvingade i mig resten, sedan släppte smärtan.

När klockan var vid 10 så körde Jimmy hem, då hade jag fortfarande inte hört något om röntgensvaren. Det kom senare fram att det endast fanns en enda röntgenläkare i hela Skåne. Så när Jimmy pratade med sköterskorna vid 10-tiden så sade de att han skulle förbereda mig på att jag fick stanna kvar på sjukhuset över natten. Men om man säger som så, detta hade jag redan räknat ut.

Jag tror att klockan var närmare halv elva innan läkaren kom och berättade, jag hade ett hematom som låg och irriterade i magen. Det vill säga att jag har haft en blödning i samband med operationen, som sedan har avstannat, och som nu ligegr och drar till sig en massa vätska. Man kan säga att jag har ett invärtes blåmärke.

När klockan var halv tolv, så fick jag komma upp på avdelning 63. Sedan fick jag komma hem under lördagen.